är jag inte rikitg?

Fick en superbra kommentar idag, att jag inte var en riktig student. Det var väll mest på skämt men fick mig att tänka lite. Jag och ett par människor satt och dividerade om lite ekonomi och livet i allmänhet, och det flög citat från kända författare, filosofer och annat skit som man ska veta vad det är. Iaf så var jag ganska med i konversationen, och så blir jag irriterad av alla citat, och säger på ren 'Alex-stil': faan va ni citerar folk, kan ni inte tänka själva eller? Knäpptyst. Får till svar: 'klar vi kan, citerar aldrig du? För om du inte gör det är du inte en riktig student'

Jag Vet att det var ironiskt sagt, men ändå? Citerar vi så mycket? Är det en av anledningarna till att 'vanligt' folk inte orkar med oss? Att varje gång jag åker hem till M&M att gamla kompisar och grannar tycker jag låter mer och mer som en uppblåst akademikerfjant? Jag har oxå nivåer på hur mycket "intellektuellt prat" jag kan ta, speciellt när man jämför sig själv med UU-urtypen, och tycker jag är helt normal men ett par undantag.   

Men, hur normalt är det att vara student? Vad gör de här åren med oss? Jag har mardrömmar om att jag kommer att vara fast i den här stan i all evighet. Att bli den där professorn som går i en grön kofta med halvmåne-formade glasögon, birkenstock-tofflor och gråa strumpbyxor och är lika senil som en guldfisk.  Uppsala har kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, men jag vill verkligen inte bli fast här, är för rastlös, och har alltid plan B, C & D i bakfickan i beredskap på om jag måste fly. Ibland är det tur att man är van att dra sig själv upp ur marken med rötterna kvar.