Jag hatar när meningar börjar "vi har dragit oss för att säga det här till dig, men..." och det värsta, som vanligt, är att jag förstår dem. Varför gör jag det? Logiken är helt solklar för mig, men det hindrar inte mig från att var ledsen. Jag trodde inte jag kunde känna hat mot några av de finaste personerna i mitt liv, men de har fått allt mitt sorgsna och elaka i natt.
M&M är några av de klokaste människorna jag vet, men förstår de vad de kommer att göra? Egentligen? Mattan rycks bort bort under fötterna, och det enda fast hem jag någonsin har haft försvinner. Att inte kunna åka ner till sjön när man är trött eller ledsen, att inte kunna känna doften av blöt skog och inte kunna smita ut en tidig sommarmorgon ner till hästarna och dansa med dimman? Människor är flyktiga, det lärde jag mig tidigt, men jag trodde att generationer av oss skulle fortsätta bo där, som vi alltid har gjort. En del förändringar är inte för det bättre.
No comments:
Post a Comment