när folk frågar mig var jag kommer från har jag alltid svårt att svara. Född i Göteborg, uppvuxen i Värmland, flyttat runt som en galning och bott lite här och där i både Sverige och utomlands. Men måste nog säga att Kristinehamn är stället jag kommer ifrån, då mormor & morfar bor där, spenderade mellan- och högstadiet där. Just nu är Uppsala 'hemma', men inte för så lång tid. Om frasen 'home is were your heart is' så är hemma inte i Sverige. Tar emot att säga så, men så sant.
När mormor och jag var och handlade idag så slog det mig att jag känner nästan INGEN från stället där jag växte upp i tonåren. Det finns ett par personer som bor kvar i staden, men som jag inte har pratat med mer än ett par minuter sen jag började gymnasiet 2004. Fyra år efter studenten har jag fortfarande inte orkat brytt mig om att ens försöka ta kontakt. Och varför skulle jag? Två dagar efter studenten flydde jag landet, och kom aldrig riktigt tillbaka.
Och jag gråter inte floder över att inte känna mig 'hemma' där hemma ska vara, men det är synd. Kristinehamn är så liten, det bor knappt 17 000 personer på den lilla svarta pluppen på kartan. Hälften är tyskar som är på semester. Tyvärr är det ett sådant ställe där man (läs: ungdomar) får kämpa för att komma bort ifrån. Man blir kvar i sprit och skit. Smala Sussi är läskigt likt. Att man automatiskt blir klassad som lite dum bara för man är värmlänning hjälper inte till. Som en liten lanthåla på en enslig väg i Oklahoma. Jag vet inte, men kändes bara konstigt att veta att ingen vet om att man är 'hemma'. Jag kan aldrig återvända hem som många klasskamrater och ha den stora skaran med vänner hemma. Alla är så utspridda och det är väll det man får när man väljer sina val.
No comments:
Post a Comment