?

jag hatar att allt ska vara så passande jämt! Om man inte riktigt finner sig i att bli indelad i de facken som samhället gör, vart ska man ta vägen då? Blir man som trasdockorna och blir slängda? Tror inte det, utan man blir inkastad i maskinen igen och hoppas på att resultatet blir något annat denna gång, en docka som passar i ett fack.
Jag har blivit inkasstad i just den där maskinen många gånger, oftast för olika anledningar, men alltid med samma resultat, det passar inte. Av ren lathet har jag ibland klämt ner mig, för man orkar inte alltid var frykanten som skall ner i cirkeln. Det blir så mycket lättare att passa in, och just nu är jag nog inne i en så period igen, för det är lättare att se glad ut och go with the flow än att försöka simma motströms i Fyrisån. Det roliga är att det inte handlar om världsomvändande saker, utan vad som är 'normalt' i din egna sociala krets, och i studentkretsen är mycket som inte är norm just vardag vilket kan få en att tänka att man kommer undan med mycket. Det gör man också, men man har även allas blickar på sig. Jag vet, och det här är ingen nytt, att Sverige är mitt största problem. Jag blir en helt annan människa så fort jag lämnar landets gränser, en människa som jag fullt ut kan säga att jag tycker om. Det är därför jag har valt det jag läser nu, något som kräver forsking, äventyr och att det inte funkar att sitta på ett kontor 5 dagar i veckan. Det kräver att jag måste lägga ner tid och energi, att bryta mina personliga spärrar, tänka till och använda allt jag kan ta i. En av de lyckligaste tiderna i mitt liv var sommraran då jag bodde i hästlastbilen och var på vägen i nästan konstant 3 månader, fick se nya saker varje dag och veta att hästarna och jag ägde världen, att en männsika får uppleva mycket och fylla dagarna med det som ger en bra energi. Det är mycket 'jag' i den här texten, men det är min blogg och då skriver just jag va jag vill.

Jag längtar till den dagen då skolan är slut så jag får lämna landet lagom med dess helt okej sjukvård, gratis skolgång, allmänt pensionssystem, fungerande lokaltrafik och hög standrad. Om jag råkar bli strandsatt i Afrika eller tappar bort mig i Asien spelar ingen roll.

En vän sa till mig för inte så länge sedan, att människor som vi, som vill fylla våra liv med något som är viktigt för oss, inte bara flyta omkring och se dagrar passera är de som fortast blir deprimerade, vi nöjer oss inte med att jobba fem dagar i veckan, åka hem till man och barn, villa volvo vovve. Att mänskligt liv är en livsform inte olikt amöban, vi finns, vi dör. Har inget större syfte och är den mest avskyvärda djurarten på jorden. De har hittat på religion för att inte gå crazy, för att tanken på att veta att vi är obetydliga och lika små som ett dammkorn i Sahara gör dem rädda. Och då kommer miljonfrågan: vad är meingen med livet?  Hur långt sträcker sig universum?