Det är konstigt, att en del människor aldrig får veta vad man tycker om dem. I vissa fall kan det vara bra och det är för det bästa att det stannar så, men egentligen, om man tycker om någon, borde man inte säga det? Jag har haft en vecka på mig att legat i sängen och filosoferat om mycket. Kommit fram till att jag tycker om en hel del människor som kanske inte vet om det? Det behöver inte handla om kärlek och sex, utan att jag genuint tycker om den personen.
Jag kan acceptera folk, men det betyder ju inte att jag tycker om dom. Acceptans och gillas är två helt olika stadier, vitt skilda från varandra. Men att gilla någon kan komma ut acceptans. Så det kan vara svårt att dra det där strecket, som egentligen inte borde vara svårt. Det är väll bara bra om man gillar folk? Bra, men jobbigt, men bra? Bra för att då flyter livet lite lättare, att ogilla och ibland hata personer kräver sjukt mycket energi, men det är omöjligt att tycka om allt en person gör eller tycker. Det är de bitarna av delade meningar, kompromiss, intressen och sociala värderingar som är de största fallgroparna. Vad kan jag ändra på för att få det att funka? Och vad gör den andra? Vissa saker kan man inte rubba sina åsikter om och då tycker jag att det helt enkelt får vara.  
Många personer kommer att passera i ens liv, att försöka få det att flyta på så smärtfritt som möjligt är ingen dålig ide, men man får inte glömma bort att ta de debatter och bråk som man känner är nödvändiga, grundstenarna ens egna integritet och välmående bygger på.

Det har tagit nästan ett år för mig att gilla alla mina kursare, och efter nyår sjönk antalet från 20 till 7, så det var lättare att lära känna personerna. Men jag hade kanske inte naturligt sökt mig till dem om valet hade varit öppet, för vi är 7 helt olika individer. Ibland undrar jag om vi är samma art..  Men samtidigt är de sjukt roliga och jag är glad att jag har lärt känna dem. Två pärlor har tillgång till den innersta ringen av min knäppa filosofi, sen är det stop. Det är också en form av skydd, smart ibland och skitdumt i vissa lägen.

Jag kan nästan aldrig se om någon gillar mig och det är jättesvårt, för vem vill gå fram till någon och fråga om h*n gillar en som person? Jag VET att mina nära o kära älskar och gillar mig, men att fråga någon halvrandom person är läskigt och ibland (oftast,alltid!) svårt. Det tog mig nog ett halvår innan jag riktigt trodde på Prase när hon sa att jag var en fin person. Man kan säkert göra en psykisk utvärdering av det, men enklast är det att låta bli. Jag har också kommit fram till att många människors självsäkerhet är fejk, att man bluffar sig fram i livet för att inte blir sårad och känna efter. Prata känslor med mig är som att prata med en betongvägg. Jag vet. 

Summan av smeten är att tror du att jag gillar dig, så gör jag troligen det!

Btw.. du skulle veta om jag inte gjorde det....